Förvaltning av pensionsmedel, risk och möjlighet

Allmänt

En av de viktigaste lärdomarna i modern portföljteori är betydelsen av diversifiering. Enligt teorin kommer marknaden, i jämvikt, att belöna investerare som utsätter sig för risk. Marknaden kommer dock inte att belöna investerare som håller ineffektiva portföljer, dvs. utsätter sig för risk som kan elimineras bort med hjälp av diversifiering.

 

En pensionssparare bör därför välja en tillgångssammansättning som drar nytta av de långsiktiga diversifieringsmöjligheter som de globala kapitalmarknaderna erbjuder. Om en sådan global och bred portfölj inte stämmer överens med spararens riskpreferenser uppnås fortfarande den bästa riskjusterade avkastningen genom att kombinera denna portfölj med placeringar i en riskfri tillgång eller genom att belåna portföljen. Detta är grunden i den moderna portföljteorin och utgör såväl praktisk som teoretisk referensram för pensionsförvaltare världen över.

 

Ett problem härvidlag är rådgivningslagstiftningen som ålägger rådgivaren att förvissa sig om riskpreferensen hos spararen och därefter omvandla den till produktförslag. Spararens preferenser är sällan optimala och rådgivningslagstiftningen riskerar resultera I ett suboptimalt resultat, dvs alltför låg pension.

 

Aktiv förvaltning

Aktiv förvaltning innebär att en placerare försöker öka portföljens avkastning genom att utnyttja tillfälliga felprissättningar i marknaden. Aktiv förvaltning är därför mer transaktionsintensiv och förutsätter att byten kan ske snabbt och utan betydande kostnader. För att aktiv förvaltning ska vara värdeskapande för den enskilde pensionsspararen krävs att bidraget från den aktiva förvaltningen över tid överstiger de merkostnader som förvaltningen är förknippad med.

 

För kollektivet är utnyttjandet av tillfälliga felprissättningar – till skillnad från exponering mot systematiska riskpremier – ett nollsummespel (före avgifter). Det innebär att bland de pensionssparare som valt inslag av aktiv förvaltning kommer det att finnas både vinnare och förlorare.

 

Eftersom aktivt förvaltade fonder vanligen har högre avgifter än passivt förvaltade fonder kommer dock avkastningen från varje aktivt förvaltad krona att i genomsnitt vara lägre än för motsvarande passivt förvaltad, om vi betraktar systemet som helhet. Konsekvensen av detta är att den aktiva förvaltningens bidrag till pensionssystemet som helhet kommer att vara negativ. Det negativa bidragets storlek kan förväntas uppgå till skillnaden i avgift mellan aktivt och passivt förvaltade fonder, eftersom den aktiva förvaltningen inte skapar något värde för systemet som helhet.

 

Att fler än hälften av de aktivt förvaltade fonderna på PPM:s fondtorg inte lyckats slå sina jämförelseindex över tid speglar förhållandet ovan och understryker avgifternas betydelse för ett långsiktigt pensionssparande. Sett över 5-årsperioden maj 2004 – maj 2009 lyckades bara 28 procent av fonderna på fondtorget slå sina index. Motsvarande siffra för 3-årsperionden maj 2006 – maj 2009 är 20 procent.

Sammanfattningsvis kan inslaget av aktiv förvaltning i premiepensionssystemet förväntas leda till en större spridning i den framtida pensionen mellan pensionsspararna och till en lägre genomsnittlig pension för pensionsspararkollektivet som helhet.

 

Vilka lärdomar kan man som premiepensionssparare dra av det här? Hur ska lärdomarna omsättas i praktiken?

 

För att uppfylla önskemålet att spararna ska få så hög avkastning som möjligt för en given risknivå är önskvärda portföljkaraktäristika en bred portfölj till så låg kostnad som möjligt. Rådgivarens möjligheter att påverka pensionsspararna i riktning mot effektivare portföljval kan därför sägas bestå av tre huvudområden:

• Tydliggöra diversifieringens betydelse för ett långsiktigt pensionssparande

• Tydliggöra kostnadernas betydelse för ett långsiktigt pensionssparande

• Ha en effektiv administration av premiepensionssystemet

 

Väljer pensionsspararna effektiva portföljer?

Enligt finansiell teori bör pensionssparare välja breda portföljer för att minimera risken. De flesta studier på området visar dock att många pensionssparare i olika grad misslyckas med att konstruera effektiva portföljer beroende på en allt för låg grad av diversifiering. Följden blir att de tar på sig onödigt mycket risk, dvs. sådan risk de inte får betalt för, vilket i sin tur sänker deras förväntade riskjusterade avkastning.

 

Det kan naturligtvis finnas rationella förklaringar till att enskilda pensionssparare väljer att allokera sina tillgångar på ett sätt som inte är förenligt med finansiell teori. I premiepensionssystemet finns till exempel ingen möjlighet att belåna aktieportföljen.

 

För en investerare som är villig att ta större risker med sitt pensionskapital än vad en global aktieportfölj erbjuder kan det därför vara rationellt att kombinera den globala aktieportföljen med en viss andel högriskfonder. Pensionskapital är dessutom långsiktigt till sin karaktär. Den långa investeringshorisonten innebär ett särdrag i förhållande till många andra placerare på kapitalmarknaderna. Detta gör pensionskapital mer lämpat att tillgodogöra sig vissa typer av riskpremier än andra typer av investerarkapital. Tillgångar på mindre utvecklade marknader handlas ofta med en likviditetspremie till följd av att det är svårt att med kort varsel avyttra tillgången utan betydande prispåverkan vilket kan verka avskräckande för vissa investerare. Genom att utnyttja andra kapitalplacerares ovilja att investera i vissa typer av tillgångar kan en långsiktig pensionssparare utnyttja hans eller hennes komparativa fördelar, vilket kan vara ett rationellt avsteg från marknadsportföljen.

 

Även om det kan finnas rationella förklaringar till att enskilda pensionssparare väljer att allokera sina tillgångar på ett sätt som inte är förenligt med finansiell teori finns det tecken som tyder på att många pensionssparare helt enkelt misslyckas med att konstruera effektiva portföljer. Detta kan ha två huvudorsaker:

• Brister i fondutbudet

• Brist på kunskap eller ointresse från pensionsspararna

 

Utbudet på både PPM:s och livbolagens fondtorg består till övervägande del av aktivt förvaltade fonder. Endast en mindre del utgörs av passivt förvaltade fonder, s.k. indexfonder. Aktivt förvaltade fonder är oftast dyrare än passivt förvaltade fonder, dels p.g.a. att förvaltningen är dyrare i sig, dels för att konkurrensen är hårdare bland indexfonder.

 

Eftersom en indexfond endast förväntas leverera indexavkastning är priset det främsta konkurrensmedlet för denna kategori av fonder. Då kapitalförvaltning är en verksamhet med betydande stordriftsfördelar har detta lett till en stor koncentration till ett fåtal globala indexfonder med mycket låga avgifter. Ingen av världens största globala indexfonder finns dock representerade på PPM:s fondtorg och knappast heller på motsvarande hos livbolagen. En möjlig orsak till detta är PPM:s rabattmodell och livbolagens krav på kick back som tvingar fondbolagen att ge rabatt på fondavgifter högre än 15 baspunkter (för aktiefonder). Eftersom konkurrensen bland indexfonder är stor har det lett till en betydande prispress bland fonderna, varför det är troligt att indexförvaltarna inte anser sig kunna eller behöva lämna ytterligare rabatter.

 

Utformningen av PPM:s rabattvilkor och livbolagens produktkalkyl med krav på kick back är därför en viktig faktor för PPM:s och livbolagens möjligheter att påverka fondutbudet. Ambitionen bör vara att utforma villkoren så att såväl stordriftfördelarna inom systemet som stordriftsfördelarna för enskilda fonder kommer pensionsspararna till godo. Åtgärder som kan öka utbudet av billiga indexnära alternativ skulle sannolikt öka pensionsspararnas möjligheter att uppnå god riskspridning till en låg kostnad. Indexfonder erbjuds ofta i form av s.k. ETF:s (Exchange Traded Funds) och denna marknad har växt kraftigt under senare år. Börshandlade fonder har dock hittills inte kunnat registreras på PPM:s handelsplattform.

 

Pensionsspararnas val

Det har framkommit i olika kvalitativa undersökningar som PPM har låtit genomföra tillsammans med Försäkringskassan att pensionsspararna upplever att de inte känner till premiepensionssystemet särskilt väl. I den senaste mätningen från 2009 uppger mer än hälften av de tillfrågade att de inte har tillräckliga kunskaper för att hantera sitt premiepensionssparande på det sätt de vill. Trots detta visar andra undersökningar att svenska hushåll ändå tycks ha förstått en av de viktigaste grundprinciperna inom kapitalförvaltning – nämligen att inte lägga alla ägg i en korg – eftersom de i allmänhet har ganska väldiversifierade portföljer, i synnerhet i jämförelse med andra länder.

 

En förklaring till att så pass många pensionssparare upplever att de saknar tillräckliga kunskaper om sin premiepension är sannolikt att man har en föreställning om att premiepension är mycket svårt och därför kräver omfattande finansiella kunskaper.

Det är även troligt att det stora utbudet av fonder gör det svårt för många att välja portfölj och att det därigenom kan vara en bidragande orsak till ineffektiva val bland pensionsspararna.

Inom området ekonomisk psykologi finns flera teorier som försöker beskriva varför individers beslutsfattande ofta avviker från det som följer av finansiell teori.

 

Val av risknivå

Inom kapitalförvaltning fattas beslut vanligtvis på tre olika nivåer: strategiska beslut i form av tillgångsallokering, taktiska beslut i form av kortsiktiga avvikelser från beslutad strategi och beslut kring enskilda värdepapper. Att bestämma det långsiktiga strategiska tillgångsfördelningen för förvaltningen är normalt det beslut som bidrar mest till portföljens risk och avkastning. Det mest avgörande beslutet för risknivån i en portfölj är uppdelningen i aktier och obligationer – ju högre andel aktier, desto högre risk.

Premiepensionen är en del av en helhet Ett vanligt misstag vi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *