Produkt- och marknadseffekter pga flytträtt

Flyttmarknaden har potentiellt en gigantisk volym och är därför kommersiellt intressant. Genom flyttmarknaden kan stora kapital komma i omlopp och stora volymer erbjudas marknaden per flytt. Just storleken av det kapital som ställs till marknadens förfogande bör utgöra incitament för helt nya kategorier aktörer. Det är exempelvis tänkbart att stora utländska aktörer, som verkar under IORP-direktivets mindre krävande regim när det gäller kapitalkrav, noterar volymen åtkomligt pensionskapital och riktar villkorade erbjudanden till hela bestånd försäkringar under fullmakt hos en svensk försäkringsförmedlare. Att så sker kan naturligtvis vara ett utflöde av normal marknadslogik och till fördel för konsumenten. Men flytträtten kan också orsaka effekterna att försäkringsbolag med svag distributionskraft drabbas av stora tapp av försäkringar under kort tid. Något som i sin tur naturligtvis vidareförs till övriga sparare i form av försämrade pensioner om verksamheten är ömsesidig.  

 

Lagstiftningens krav om dokumenterad rådgivning orsakar fasta kostnader per kund av omfattning som gör att rådgivare inte har råd att arbeta med kundkategorier som har stort sparbehov men begränsat utrymme för sparande. Om en marknad etableras som medger flytt av hela pensionskapital uppkommer en helt ny situation. Kunder vars premier är för små att bära kostnaden för rådgivning blir kommersiellt intressanta då deras samlade pensionskapital kommer att vara av storlek att bära den del av flyttkostnaderna som rådgivningen innebär. Flytträttsmarknaden bör därför bli rådgivningsdriven snarare än kunddriven.

 

Det är sannolikt att flytt kommer att ske i nya former, skalfördelarna är uppenbara och aktörer på marknaden – förmedlare, stora arbetsgivare, arbetstagarorganisationer – kommer att söka anordna flytt i bulk.  Exempelvis genom att erbjuda försäkringstagare att ställa ut en fullmakt som ger fullmaktshavaren försäkringstagarens rätt, med andra ord rätten att välja försäkring och försäkringsbolag.

 

De större förmedlarföretagen har uppskattningsvis fullmakter som omfattar från 30 till 120 miljarder i flyttbart försäkringskapital. Om bara ett av de stora förmedlarföretagen kommer överens med sina kunder att upphandla försäkringarna vart 10:e år (eller dessförinnan om anledning föreligger) innebär det att uppemot 12 miljarder kronor årligen ställs till marknadens förfogande.

 

Flyttmarknaden skapar lönsamhet vid även låga avgiftsnivåer och attraherar troligen helt nya aktörer när stora kapital kan åtkommas i en enda affär. Försäkringstagaren kan komma att tjäna på utvecklingen, mindre försäkringsförmedlare som inte kan åstadkomma en erforderligt stor grupp och försäkringsgivare med stora bestånd riskerar bli förlorare. För ömsesidig traditionell försäkring uppkommer moturval.

 

Upphandling i grupp kan innebära ett väsentligen annorlunda marknadsbeteende än den flytträtt som nog lagstiftaren men också försäkringsbranschen haft för ögonen. I en situation där ett stort antal försäkringstagare väljer att flytta samtidigt kan det faktum att stora försäljningar sker under kort tid ha en effekt på det pris som försäkringsföretaget kan erhålla för tillgångarna. Detta är ett problem för försäkringsföretaget, oavsett vilken part som står för kostnaderna som är förknippade med avyttringen. Det har hävdats att om det är de flyttande försäkringstagarna som står risken och kostnaden för avyttringen bör situationen ovan inte påverka försäkringsföretagets ekonomiska situation, och inte heller företagets övriga försäkringstagare – inget kan vara mer felaktigt. En stor flytt i grupp från ett ömsesidigt bolag kan verka nedpressande på priserna på vissa tillgångar, som livbolaget tvingas avyttra. Tvångsvisa försäljningar skadar värden, förhållandet gäller för framförallt de tillgångsslag som syftar till långsiktigt högre avkastning på bekostnad av likviditet. När det gäller tillgångar med hög likviditet gäller motsatsen, en globaliserad kapitalmarknad bör svälja ett ökat svenskt utbud utan att det orsakar prisfall. Om livbolaget inte är fullinvesterat finns en betalningsberedskap som klarar flytt utan att behöva avyttra tillgångar men förhållandet har då redan drabbat försäkringstagarna i form av utebliven avkastning, som följd av att flytträtten föranlett att livbolaget håller en högre likviditet än vad som är nödvändigt om flytträtt inte gäller.

 

Flytt av försäkringar i grupp och med försäkringsförmedlaren som den reella motparten i flyttförhandlingen kommer att tvinga fram helt andra beredskaper för oplanerade betalningar med den inverkan för sammansättningen av investeringsportföljerna som följer. En eventuell negativ påverkan av en sådan utveckling kan till viss del, men långt ifrån helt, hanteras genom att försäkringsföretaget ges möjlighet att vid beräkningen av flyttvärdet ta hänsyn till dess ekonomiska situation alternativt begränsa flyttmöjligheterna med hänsyn till dess ekonomiska situation. Sådana begränsningar minskar tilltron till systemet och får spararna att befara att livbolaget har ekonomiska problem med följd att en skadlig flytt utlöser ytterligare flytt för att förekomma obestånd. Om flytträtten skall bli kommersiellt effektiv och åstadkomma fallande avgifter måste hittillsvarande individualiserade köpvanor ersättas av kollektiva sådana, något som utlöser stora beståndsrörelser mellan försäkringsbolagen. Behovet för företag av att öka likviditeten i tillgångsportföljerna utgör därmed ett reellt hot mot det förväntade utbytet i ett system som redan har problem att åstadkomma önskvärd avkastning till rimlig risk.

 

De norska erfarenheterna pekar på att sannolikheten för en massiv utflyttning är liten. Frågan är dock om Norges pensions- och distributionsmarknad är representativ för Sverige? Lagstiftningen i Norge har inte uppmuntrat till fonderad pension vid sidan av den allmänna pensionen förrän ganska sent. Företagspensionerna är jämförelsevis outvecklade och relativt nyetablerade. Det är dock sannolikt att effekterna av flytträtt illustreras av att norska livbolag har en betydligt lägre andel realtillgångar i sina tillgångsportföljer än motsvarande svenska ömsesidiga bolag. Allt annat lika bör därför den norska försäkringen med flytträtt över tiden ge en lägre avkastning än en motsvarande försäkring utan flytträtt. Det är även sannolikt att svenska livbolag kommer att välja att ändra nuvarande placeringsinriktning till en sammansättning – som liknar den norska – med en lägre andel aktier i portföljen, för att hålla beredskap för flytt. Så sker redan till följd av solvens II och flytträtten kommer att accentuera skeendet. Och en portfölj med hög betalningsberedskap pga befarad kapitalflykt som trygghet för ett långsiktigt åtagande är per definition problematisk. Att lämna en garanti utan att kunna ta höjd för konsekvenserna av den skapar ett system som är otillräcklig för att medge reala pensioner.

 

Parterna i avtalet om ITP kan redan idag besluta att flytta hela bestånd av försäkringar, denna flytträtt är stipulerad och överenskommen med respektive försäkringsgivare och de senare har bedömt att risken för flytt (som realiter innebär beståndsöverlåtelse och kräver Finansinspektionens godkännande) är försumbar. Denna flytträtt på systemnivå har förhandlingsrationalitet inom avtalsområdet och syftar till att låta parterna behålla prispressen i ITP och ger möjlighet att kunna sätta makt bakom orden. Den kan således inte jämföras med den marknad för flytträtt som förslaget syftar till. Beståndsöverlåtelsen i ITP är tänkt att inte användas, flytträtten är avsedd att nyttjas.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *