Flytträtten riskerar omvandla riskkapital till garantier

Varför är inte garantier alltid till fördel för spararna?

Även för ömsesidig traditionell livförsäkring gäller att ”ju mer vi lovar desto mindre blir det”. Om allt kapital i ett ömsesidigt bolag vore garanterat skulle pensionsförmånerna minska och kunderna lämna. Paradoxalt skulle också pensionerna bli mindre trygga, trots garantin, eftersom medel att täcka förluster med – och förluster går inte att undvika för en aktör som placerar på finansmarknaderna – helt skulle saknas. Det ömsesidiga bolaget skulle tvingas till placeringar som gjorde försäkringsformen ointressant som sparalternativ.

Omvandlingen av överskott till garanti är problematisk ur flera aspekter. Ett problem är att de bolag som har de sämsta nyckeltalen – minst andel överskott i sin förmögenhet – riskerar komma att sätta normen för relationen garanterade medel/återbäringsmedel. Vad den enskilde önskar – en så stor andel garanterade medel som möjligt – står i strid med kollektivets/systemets objektiva önskemål; fria vinstmedel skall förbli fria och tjäna det övergripande intresset att kunna ta risk för att genom ömsesidighet erhålla ett acceptabelt utbyte för alla. De lågavkastande livbolagen kan komma att framstå som de kundvänligaste eftersom de kan ge högre garanti utan att behandla de gamla spararna på ett orättvist sätt under det att högavkastande bolag inte – utan att anklagas för att köpa in nya pengar med de gamlas avkastning – kan medge relationer mellan garanti och avkastning som avviker från beståndet

Genom flytt kan försäkringstagarna nedbringa andelen överskott i systemet till den nivå som det mest lågavkastande livbolaget har. Det innebär ett skott i vattenlinjen för sparandet om så får ske!

 

Vid kundmöten har förmedlare redan nu flaggat – helt korrekt – att kunderna bör se till att (via dem) förhandla sig till bättre garantier. En sådan rekommendation är korrekt och till gagn för den enskilde men skadlig för systemet. Flytträtten inom ömsesidig traditionell försäkring inbjuder till korrekt rådgivning med skadliga följder/minskade pensioner för alla som inte flyttar.

 

En illustration över varför överskotten är livsviktiga

Resonemanget i det följande bortser ifrån risken att det mottagande försäkringsföretagets erbjudande kan innebära att befintliga försäkringstagare subventionerar nya kunder. Ett sådant förfarande innebär illojalitet och skada för befintliga försäkringstagare i det mottagande företaget. Skrivningen förutsätter att samtliga aktörer lever upp till de regler som gäller, har samma omsorg om alla sina kunder och koncentrerar oss på frågan om även seriösa aktörer och dessas lagenliga ageranden kan hota systemets förmåga att skapa avkastning utöver den antagna.

 

Följande förenklade exempel kan tjäna till att illustrera varför spararna inte vill att fria vinstmedel (överskott) omvandlas till garantier, genom flytt eller förhandling med hot om flytt eller på annat sätt.

 

Försäkringstagare                 A (ny)                         B (gammal)              C (avliden)

Försäkringskapital

Garanterat                      100 000                                50 000                             0

Återbäring                                0                                    50 000                             0

I exemplet har försäkringsgivaren avtalat garantier om sammanlagt 150 000 kr och med en sammansättning av placeringstillgångarna som garantiåtagandet föranleder. Generellt gäller att förekomsten av garantier fordrar en försiktigare placering än när garantier inte är utställda.

 

Utöver medel för garantier finns preliminärt fördelade överskott i form av återbäring till försäkringstagare B. Medel i konsolideringsfonden uppgår således till 50 000 kr och de försäkringstekniska avsättningarna till 150 000 kr.

 

Konsolideringsfondens medel kan placeras i underlag med större finansiell risk och bör därmed skapa meravkastning jämfört placeringarna som syftar till att täcka det garanterade åtagandet. Dessa är systemviktiga. Om överskotten tas ur systemet övergår livbolaget till i huvudsak ränteförvaltning och detta upphör då att producera reala pensioner över tiden.

 

Sparare B tillhandahåller samtliga medel som får ta risk och är själva generatorn för att åstadkomma avkastning, alltså avkastning utöver den som de garanterade försäkringsbeloppen fordrar. Om risken betalar sig kommer både sparare A och B att få återbäring allokerad, detta trots att sparare A:s kapital endast i mindre mån bidragit till meravkastningen. Sparare A, vars kapital inte medger livbolaget att ta risk i samma utsträckning, får m a o dela meravkastningen med sparare B, genom att samma återbäringsränta allokeras till båda spararnas kapital.

 

Sparare B kan sägas låna ut sitt riskkapital (den återbäring som allokerats B men som samtidigt svarar för livbolagets samtliga risker) till A utan ersättning, om detta drabbas av värdenedgång kommer förlusten att minska återbäringskapitalet hos B utan att det drabbar A:s garanti. Systemet är rättvist på kollektiv nivå, löper över generationerna försäkringstagare och är inte heller orättvist mot B, som ju i sin tur ”subventionerats” av den numera avlidne C. Utan C:s bidrag hade B inte kommit i åtnjutande av den volym återbäring som nu både svarar för A;s garanti och ger A och B en starkare återbäringstillväxt.

 

Ömsesidig traditionell försäkring förutsätter att inte någondera av A, B eller C kan motta en subvention och därefter undandra kollektivet sitt eget bidrag.

 

Om B tillåts flytta kommer de riskmedel som skall se till att systemet fortlever att undandras övriga sparare. Om B tillåts flytta innebär det att han/hon kan tillgodogöra sig den subvention som C finansierade med sin återbäring när B:s försäkring var nytecknad och alla B:s premier åtgick för att täcka garantin för försäkringsbeloppet. B kan då också välja att undandraga kollektivet sitt bidrag. Så sker om B underlåter att ställa riskbärande medel till förfogande för kollektivet, i exemplet försäkringstagare A. Varje försök att individualisera kollektivet som bär upp ömsesidig traditionell livförsäkring resulterar i att systemets inre rationalitet bryts sönder, arbitrage uppkommer till skada för kollektivet och den förslagne subventioneras av de många.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *