Flytträtt och cirkulationsprovision

Flyttmarknad som generator för cirkulationsprovision

 

Provision är en ersättningsform som är förhärskande sedan länge inom försäkringsdistribution. Sådan kan vara av engångskaraktär, sk up front, eller återkommande, sk beståndsvårdsersättning. Dessutom kan ersättning som inte är provision utbetalas för att förmedlaren fullgör uppdrag åt försäkringsgivaren eller håller struktur för service till försäkringsgivarens kunder. Ibland utgår ersättning i form av centrala marknadsföringsbidrag. En annan form av ersättning är delning av de intäkter som fond- eller depåförsäkringsgivaren erhåller av fond- eller värdepappersbolag.

 

Flyttmarknaden kommer att bli kommersiell och samtliga aktörer på den som söker vinst kommer att ha kommersiella bevekelsegrunder för sina erbjudanden och aktiviteter. Om dessa är försäkringsgivare, fristående försäkringsförmedlare eller banker är därvid egalt. Utformas reglerna så att det kommersiella intresset sätts åt sidan (hos alla aktörer) kommer flytt av försäkringskapital inte att ske i nämnvärd omfattning. Framförallt kommer priserna inte att falla. Bland aktörerna kommer försäkringsförmedlarna att i vart fall till en början njuta vinsterna av framförallt sådan flytt som sker genom samordnade förfaranden av flera försäkringstagare. Den som kan skapa ett sådant köpmönster har stora möjligheter att förhandla sig till en del av de intäkter som både fondförvaltare och försäkringsgivare idag delar. Flytträtt leder till en förändrad delning av de nuvarande vinsterna i kommersiell försäkring. Flytträtt leder till ökade kostnader i ömsesidig försäkring eftersom det inte finns några vinster att förhandla om. På sikt bör konkurrensen mellan förmedlarna flytta i vart fall delar av vad som vunnits ut i konsumentledet med reservation för att flertalet av förmedlarna nog inte kan erbjuda en volym för upphandling som motiverar avgiftsreduktioner pga affärens omfattning eller natur.

 

Provisionerna bär samma problematik och risk som intäktslängtan hos övriga aktörer. Önskan att få ta över förvaltningen av kapital som förvaltas av annan baseras som regel på egenintresse, att särskilja den provisionsersatta gruppen som en större risk än övriga aktörer baseras inte på redovisad empiri och saknar fog för sig. Det ter sig osannolikt att risken för kunderna ökar om en förmedlare ersätts med 0,3 procent av försäkringskapitalet per år för att sköta ett bestånd fondförsäkring jämfört om en bank eller säljkår uppbär samma ersättning. Egentligen skiljer sig problematiken inte heller åt mellan försäkringsgivaren och förmedlaren. Den förre erhåller också en procentsats av kapitalet som ersättning för sin verksamhet med den risk för genvägar visavi moralen som intäktsmöjligheten föranleder.

 

Ersättningsmodellerna har kopplats till flytträtten på ett olyckligt sätt. För samtliga kategorier av distributörer gäller okontroversiellt att rådgivning inte sker utan att ersättning utgår, men det är svårt att uppfatta att ordningen med en ersättning som betalas ut bara om jag väljer att köpa något är till förfång för konsumenterna. Tvärtom. Kostnader knutna till faktiskt köpbeslut torde i normalfallet vara den mest konsumentvänliga och realiter nog den enda form för ersättning som konsumenter överlag kommer att godta.

 

En farhåga beträffande flytträtt har varit att den riskerar leda till att samma pensionskapital belastas med flera distributionskostnader. De aktörer som är verksamma inom rådgivning och försäljning kan frestas att söka fler än en provisionsintäkt genom att uppmana försäkringstagare att cirkulera sitt kapital mellan försäkringsgivarna.

 

Att flyttmarknaden i sig kommer att utgöra den i volym mest betydande marknaden för aktörer inom kapitalförvaltning och försäkring har naturligtvis kommersiell betydelse. Dominerande aktörer kommer att få svårt att värna lönsamma bestånd. Om samma kapital belastas med mer än en provision beror förhållandet av att priset för försäkring medger ett vinstutrymme som genom flytträtten blir förhandlingsbart. Om flytträttsreglerna ordnas så att de medger kostnadseffektiv flytt av stora kapital vid ett tillfälle bör nuvarande avgiftsnivå vara svår att upprätthålla, prisbildningen bör då komma att ske efter samma grunder som för PPM och ITP1. Rådgivning och anslutning en och en till försäkring är av förklarliga skäl dyrare och sker med svagare förhandlingsposition än om försäkringstagarintresset kan samordnas i en gemensam offertbegäran. För ömsesidiga bolag som tillämpar självkostnadsprincipen och återbär alla överskott till sitt kollektiv av sparare förhåller sig saken naturligtvis annorlunda, för dessa innebär flera provisioner en merkostnad som sänker utbytet av sparandet.

 

En i vart fall temporär överflyttning av vinster från försäkringsgivare till försäkringsförmedlare är att vänta. Detta är i sig inte ett problem för vare sig marknaden eller konsumentintresset. Vem som tjänar mest på sparandet är inte en huvudfråga för konsumentintresset, så länge omfördelningen av intäkter mellan aktörerna sker inom samma eller lägre avgiftsram.

Flytträtt och provision kan men måste inte vara i strid med konsumentintresset utom för ömsesidiga kollektiv. För dessa gäller en särskild problematik. Spararna delar vinster och förluster.  Ökade kostnader drabbar pensionerna hos de som inte flyttar, inte ägarnas vinster. Kollektivet kan inte heller kompensera sig för merkostnaden annat än genom ökade belastningar på de kvarvarande försäkringarna. Om kostnaderna enbart läggs på de som väljer att flytta finns risken att åtgärden uppfattas som ett försök att avhålla från flytt. Den verkliga kostnaden (som kan bli mycket hög periodvis) för flytträtten är dessutom inte möjlig att kvantifiera i det enskilda fallet av praktiska skäl. För att få komma ifråga som valbart alternativ i förekommande upphandlingar kommer även de ömsesidiga bolagen med till visshet gränsande sannolikhet att låta kollektivet subventionera de som nyttjar flytträtten.


 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *