Dr Dag Lindskog om spararen och den ekonomiska krisen

Dag Lindskog, ek dr och chefekonom Den Norske Bank

 

Bland alla faktorer som påverkar skeendet återfinns två som har ”spökat” länge och inte vill nå fram till en definitiv lösning. Båda kan sägas vara ouppklarade rester från tidigare spruckna finansiella bubblor som har vandrat från den privata sektorn över till den politiska sfären. Frågetecknen gäller:

Klarar den amerikanska konjunkturen av tuffa finansiella åtstramningar under nästa presidentperiod?

Klarar Grekland, Portugal, Irland, Spanien, Italien och kanske flera länder av att samsas med Tyskland om samma valuta?

I viss mening var ursprunget till USAs problem en lånefinansierad prisbubbla på bostäder. Pristoppen nåddes år 2006. Därefter bar det snabbt utför från år 2007. Idag fem år senare har både priser och aktivitet på bostadsmarknaden svalnat högst betydligt. Priserna har fallit med storleksordningen 35% (värst drabbat storstadsområde är Las Vegas  drygt -60% och lindrigast Dallas knappt -10%). Antalet påbörjade bostäder uppgår numera till knappt en tredjedel i jämförelse med under boom-åren. Idag påbörjas faktiskt färre bostäder än genomsnittet under 1960-talet trots att antalet amerikaner nu är 120 miljoner fler! Anpassningen har därför kommit en bra bit på väg. Alltfler specialister menar att både priser och aktivitet har nått eller är helt nära botten. Detta skulle vara mycket positivt samtidigt som det ska betonas att förutsättningar saknas för vare sig en snar eller snabb uppgång.

Över huvud taget har både hushållen och speciellt företagen lyckats förbättra sin finansiella ställning en hel del. Myntets baksida är att knappast något har ännu gjorts för att styra upp de amerikanska offentliga finanserna. Enligt Internationella Valutafondens (IMF) färska prognos blir USAs budgetunderskott i år -8,1% av BNP. Det är mer än dubbelt så illa som för Euroområdet och värre än för både Italien och Spanien. IMF räknar också med att USAs totala offentliga bruttoskuld vid kommande årsskifte uppgår till 106,6% av BNP mot 90,0% för Euroområdet. USAs skuldsituation är därmed i samma härad som för krisländerna Irland och Portugal, lite bättre än för Italien och klart sämre än för Spanien.

De skarpa meningsskillnaderna mellan Demokraternas president Obama och kongressen som domineras av Republikanerna har medfört att endast mindre specifika beslut har tagits för att bättra på tingens ordning. Avsaknaden av handfasta åtgärder är också en viktig förklaring till att den privata sektorn lyckats komma på fötter igen. Nu väntas dock andra bullar (kanske). Oenigheten ledde fram till en lag om automatiska skattehöjningar och utgiftsminskningar vid kommande årsskifte om totalt 700 miljarder dollar eller motsvarande hela 4,6% av BNP. Hinner hushållen och företagen under loppet av i år att återhämta sig så väl att de klarar av en sådan massiv åtstramning?

Självaste centralbankschefen Ben Bernanke ska ha myntat uttrycket att USA står inför en ”fiscal cliff”. Men egentligen tror få att finanspolitiken blir så tuff. Det kanske inte heller behövs. Mindre åtstramning på kort sikt skulle kunna kombineras med en klart trovärdig plan som leder rätt på medel och lång sikt. Men vad kommer att ske? Finns tid att ändra lagen? Kan demokrater och republikaner enas? En kompromiss nås knappast under valkampen och inte mycket återstår av året efter presidentvalet i november. Investerarna lär därför få leva med denna osäkerhet ett bra tag till.

Det andra frågetecknet gäller Euroområdets fortlevnad. Valutaområdets genomsnittsvärden för budgetunderskott och skuldnivå är visserligen usla, men enligt IMF och andra bedömare i alla fall bättre än för USA. Euroområdets problem gäller inte minst de enorma skillnaderna mellan medlemsländerna.

En grov karakteristik är att å ena sidan återfinns Tyskland med mindre grannländer. De kännetecknas av hyfsade statsfinanser och stark industri med bra konkurrenskraft, som bland annat exporterar en hel del till Kina med flera snabbväxande länder, vilket har gett stora överskott i utrikeshandeln. Tillväxten har varit rätt bra och arbetslösheten är begränsad. Å andra sidan återfinns länderna kring Medelhavet och Irland med synnerligen svaga statsfinanser och under högkonjunkturåren alltför snabb kostnadsutveckling, vilket har försvagat deras konkurrenskraft samtidigt som de många gånger är direkta konkurrenter med Kinas produktion och därför typiskt också har stora underskott i utrikeshandeln. Sedan några år krymper ekonomierna och arbetslösheten är snabbt på väg uppåt till farligt höga nivåer. Frankrike kan i flera avseenden beskrivas inta en position mellan de två ytterligheterna.

Värst ute i alla dimensioner är Grekland. Valet 6 maj kan ge en fingervisning om hur trovärdig landets återhämtning inom Euroområdet är. Irlands trumfkort är den stora utrikeshandeln, som kanske kan rädda landet. Portugals utveckling har under en lång tid varit medioker. Här krävs stora reformer för att höja konkurrenskraften. Spanien tyngs av att bostadsmarknaden sannolikt har en bra bit kvar innan botten nås. Ännu dröjer det tills trycket lättar för skuldsatta hushåll och fordringsägande banker. Italien är svårbedömt. Landet har i alla fall en stor potential att nå förbättringar efter decennier av nästintill ”törnrosasömnig” utveckling. Frankrikes stolta politikers löften under pågående valkamp verkar inte helt vara i linje med den bistra ekonomiska verkligheten. Valet 6 maj kan leda till en brysk anpassning till trista realiteter.

Viljan från de starkare länderna kring Tyskland att komma till krisländernas hjälp har uppenbarligen sina gränser. Huvudlinjen är att varje land ska ordna upp sina egna affärer. Det kan också noteras att Tysklands egna offentliga finanser endast framstår som riktigt bra om de jämförs med krisländernas. Också Tysklands offentliga bruttoskuld är exempelvis klart högre än de så kallade Maastrichtkriterierna som var tänkta maximala tillåtna riktmärken för Euroområdet. Därtill har även politikerna i Nederländerna, som brukar hänga på Tyskland, svårt att samlas kring finanspolitiken.

Euroområdets produktionsnivå är idag inte bättre än vad som nåddes redan för fem långa år sedan. Genomsnittsprognoserna anger negativ tillväxt i år och endast måttlig positiv fart under 2013 och det är Tyskland som förväntas gå bäst. Det betyder att krisländernas arbetslöshet med stor sannolikhet fortsätter att stiga under ytterligare ett antal år när redan var fjärde spanjor och var femte grek är arbetslös enligt den officiella statistiken! Mest sannolikt vidgas skillnaderna mellan de två medlemsgrupperna under ytterligare något eller några år.

Det finns inga entydigt positiva alternativ kvar för krisländerna. Valet står på kort och medellång sikt mellan pest och kolera. Den politiska viljan att komma igen efter tidigare försyndelser är på plats. Men finns insikten om svårigheterna att hålla sig tillräckligt länge på den smala vägen? Har folken tålamodet att utstå ytterligare flera magra år? Eller leder protester till avhopp från eurovalutan med syftet att – med ny egen väsentligt billigare valuta än euron – snabbare få fart på exporten trots att skuldproblematiken skulle bli ytterligare förvärrad? Frågetecknen kring om krisländerna vill, kan och bör vara kvar inom Euroområdet kan därför inte rätas ut än på länge.

Utöver dessa två svårbedömda ekonomiskt-politiska faktorer har investerarna/spararna mycket annat både negativt och positivt att fundera över:

Ofta slår ekonomiska olikheter och spänningar ut i förändrade växelkurser. Det är ju detta som under stor smärta förhindras ske inom Euroområdet. Men skulle inte euron kunna försvagas mot dollarn och andra valutor för att underlätta för alla medlemsländer? Sådan är i själva verket genomsnittsprognosen. Men ännu har det inte skett.

Klarar Kina med flera tillväxtländer att på nytt få upp farten och hjälpa de enligt IMFs terminologi ”advanced economies” dit både USA och Euroområdet (trots allt) räknas?

Är priserna på olja och andra råvaror på väg ner och lätta på trycket för importländerna? Ny teknik och nya fyndigheter kan exempelvis inom en inte alltför avlägsen framtid vara på väg att förändra USA från nettoimportör till nettoexportör av energiprodukter!

Hur låga kan/bör statsobligationsräntorna bli/vara för länder som uppfattas som ”safe havens”? I skrivande stund är den reala avkastningen negativ på exempelvis amerikanska, tyska och svenska statsobligationer ifall centralbankerna lyckas nå sina inflationsmål om 2%.

Har centralbankscheferna kvar några ”kaniner i hatten” om så skulle behövas? Kommer ny så kallad kvantitativ expansion i form av att centralbankerna själva köper obligationer för att pressa räntorna och locka privata aktörer att investera i andra mer riskfyllda tillgångar som aktier, höja optimismen och viljan att både konsumera och investera så att de ekonomiska hjulen snurrar snabbare? Eller skulle nästa kvantitativa expansion endast höja risken för stigande inflation?

Sverige står denna gång vid sidan av de ekonomiska problemens centrum. Vi hade ju vår egenhändigt snickrade kris redan för tjugo år sedan. Samtidigt påverkas den lilla och öppna svenska ekonomin kraftigt av Euroområdets krängningar.

Exporten beräknas av många stagnera i år och endast måttligt växa under 2013. Ungefär så ser också flertalets bedömning av den totala tillväxten ut. Skulle det bli tydligt värre har finansminister Anders Borg viss finanspolitisk ammunition att ta till. Konungarikets statsfinanser slås visserligen av grannlandet Norge, men inte av så många andra i vår del av världen. Det leder till rekordlåga räntor medan Stockholmsbörsen, som ju domineras av multinationella företag, kränger med omvärlden. Utslagen uppåt och neråt är till och med större här än därute.

Finansiella beslut fattas alltid under osäkerhet om den framtida utvecklingen. Den enskilde investerarens/spararens tidshorisont och inställning till risk måste avgöra var surt förvärvat överskott ska placeras.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *