Vad har finansiella rådgivare/försäkringsförmedlare att iakttaga?

Tillämplig lagstiftning

Förmedlaren har till kunden lämnat rådgivning avseende placering i  finansiella instrument samt till henne förmedlat en kapitalförsäkring. Målet rör således rådgivaransvar vid finansiell rådgivning till konsument samt ansvar vid försäkringsförmedling.

 

Finansrådgivning faller primärt under lagen om värdepappersmarknadens tillämpningsområde. Denna innefattar emellertid inte några civilrättsliga sanktioner för värdepappersinstituten i förhållanden till sina kunder. Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter (rådgivningslagen) har därför gjorts tillämplig på investeringsrådgivning. Detta inbegriper även skadebedömning och beräkningsmetod.

 

Lagen om försäkringsförmedling (försäkringsförmedlingslagen) är, såvitt nu är av intresse, tillämplig på sådan yrkesmässig verksamhet som består i att lägga fram eller föreslå försäkringsavtal eller utföra annat förberedande arbete inför ingående av sådana avtal, att för annans räkning ingå försäkringsavtal eller att bistå vid förvaltning och fullgörande av avtalet. Försäkringsförmedlingslagen är således tillämplig på den del av förmedlarens rådgivning som har inneburit en förmedling av en kapitalförsäkring.

 

Rådgivningslagens tillämpningsområde innefattar rådgivning om placering av konsumentens tillgångar i finansiella instrument eller i livförsäkringar vars kapital helt eller delvis placeras i de finansiella instrument som konsumenten bestämmer. De finansiella instrument som avses är alla de vanligt förekommande finansiella instrument som konsumenter placerar sina medel i, som t.ex. aktier, obligationer och andelar i värdepappersfonder. Även derivatinstrument såsom aktie- och indexoptioner omfattas av begreppet. Vad gäller livförsäkringar är lagen tillämplig på råd om placering i varje typ av livförsäkring där kapitalet helt eller delvis placeras i de finansiella instrument som konsumenten bestämmer och där konsumenten således bär placeringsrisken. Det spelar ingen roll om rådgivningen tillhandahålls självständigt eller om den tillhandahålls samtidigt som marknadsföring eller försäljning av finansiella tjänster riktade till konsumenten.

 

Den rådgivning som förmedlaren lämnat har dels avsett råd om placering i finansiella produkter som faller inom rådgivningslagens direkta tillämpningsområde, dels förmedling av en kapitalförsäkring vilket omfattas av försäkringsförmedlingslagens bestämmelser.

 

God rådgivnings- respektive försäkringsförmedlingssed

I rådgivningslagen och försäkringsförmedlingslagen föreskrivs att näringsidkaren i sin verksamhet ska iaktta god rådgivningssed respektive god försäkringsförmedlingssed och med tillbörlig omsorg ta till vara kundens intressen. Näringsidkaren ska anpassa rådgivningen efter kundens önskemål och behov samt rekommendera lösningar som är lämpliga för kunden. Vidare ska näringsidkaren avråda konsumenten från att vidta åtgärder som inte kan anses lämpliga med hänsyn till kundens behov, ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter.

.

Vidare föreskrivs i försäkringsförmedlingslagen att om försäkringsförmedlaren har informerat kunden om att han eller hon lämnar rådgivning om försäkring på grundval av en opartisk analys, är förmedlaren skyldig att lämna rådgivningen efter en analys av ett tillräckligt stort antal försäkringsavtal på marknaden. Vad som är ett tillräckligt stort antal får avgöras efter omständigheterna i det enskilda fallet.

 

Beträffande begreppen god rådgivningssed respektive god försäkringsförmedlingssed anförs i förarbeten till respektive lag att god sed är ett dynamiskt begrepp som ändras över tiden. Dess innebörd får bero av utvecklingen i branschen, branschorganens riktlinjer och rekommendationer till sina medlemmar, överenskommelser mellan branschorgan och berörda myndigheter, allmänna råd från berörda myndigheter samt avgöranden hos Finansinspektionen, domstolar samt organ för utomrättslig tvistlösning.

 

Skadestånd

I rådgivningslagen föreskrivs skadeståndsskyldighet för näringsidkaren som genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada. I sådant fall ska näringsidkaren ersätta skadan.

 

Frågan om en rådgivare har agerat oaktsamt (vårdslöst) måste avgöras vid en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet. De skyldigheter som följer av 5 § i rådgivningslagen utgör en utgångspunkt vid bedömningen.

 

Avvikelser från dessa skyldigheter medför dock inte med automatik att rådgivaren har agerat oaktsamt. Det kan i det enskilda fallet finnas godtagbara skäl för rådgivaren att inte uppfylla de föreskrivna kraven. Även andra faktorer än dessa skyldigheter kan få betydelse vid bedömningen om oaktsamhet föreligger, varför en helhetsbedömning i det enskilda fallet alltid är nödvändig.

 

Även i försäkringsförmedlingslagen föreskrivs en skadeståndsskyldighet för näringsidkaren. Till skillnad från rådgivningslagen hänvisar lagtexten i försäkringsförmedlingslagen till de skyldigheter vars uppsåtligt eller oaktsamt åsidosättande kan medföra skadeståndsskyldighet. Det är åsidosättandet av de ovan angivna skyldigheter som föreskrivs i försäkringsförmedlingslagen som avses. I sådant fall ska försäkringsförmedlaren ersätta ren förmögenhetsskada som på grund av åsidosättandet drabbar kunden.

 

Bevisfrågor

De grundläggande skadeståndsrättsliga principerna vad gäller bevisbördan i skadeståndsmål beträffande ansvar vid vårdslöshet är tillämpliga vid bedömning huruvida vårdlöst agerande enligt rådgivningslagen och/eller försäkringsförmedlingslagen har förelegat. Dessa principer innebär att kunden har att bevisa att hon drabbats av skada, att det är förmedlaren som har vållat skadan och att det föreligger en adekvat kausalitet mellan agerandet och skadan.

 

I detta sammanhang bör nämnas att rådgivningslagen innehåller ett krav på att näringsidkaren ska dokumentera vad som förekommit vid rådgivningstillfället vilket ställer konsumenten i ett mera fördelaktigt bevisläge. Bestämmelsen medför nämligen att i det fall näringsidkaren försummar sin skyldighet att dokumentera, bör konsumentens påståenden om vad som förekommit vid rådgivningstillfället tas som utgångspunkt vid en bedömning av rådgivarens eventuella vårdslöshet, om näringsidkaren inte på annat sätt förmår visa att konsumentens påståenden är felaktiga

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *