Varför påbjuds tvångssparande i pensioner för de som inte behöver andras beslut som grund för sitt handlande?

Absurt tvångssparande i tjänstepensionerna

Svenska politiska företrädare slår sig gärna för bröstet över landets allmänna pensionssystem. Det gör de med viss rätt. Sverige har till skillnad från många andra länder lyckats reformera sina pensioner i bred politisk enighet och har idag ett ur statsfinansiell synvinkel robust system. Det skriver professorerna och SNS-forskarna, Michael Møller och Niels Christian Nielsen, på DI Debatt (publicerad den 4 augusti 2011).   Mindre talas det emellertid om det svenska tjänstepensionssystemet. Detta trots att tjänstepensionerna står för en tredjedel av pensionsinbetalningarna. Vi är två danska forskare som med den utomståendes perspektiv granskat det svenska tjänstepensionssystemet för SNS räkning. Vår slutsats är att Sveriges tjänstepensionssystem på många sätt är inkonsekvent uppbyggt, svåröverskådligt och brister i respekt för den enskilde. Kort sagt är tjänstepensionerna i behov av översyn och reformering, såsom redan skett med den allmänna pensionen.   Tjänstepensionen är i Sverige reglerad i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. I praktiken omfattas nio av tio löntagare av systemet, även många av dem som saknar kollektivavtal har liknande lösningar. Till skillnad från rent privat pensionssparande är den avtalsbaserade tjänstepensionen i praktiken lika tvingande för individen som den statligt reglerade pensionen – den går inte att välja bort i utbyte mot högre lön.   Man kan fråga sig varför arbetsmarknadens parter fått denna roll i Sverige. Att staten tvingar sina medborgare att spara till sin pension är rimligt. Många har svårt att planera sin ekonomi, för en del tryter pengarna i slutet av varje månad. Att då helt på eget ansvar behöva spara på 60 års sikt skulle lätt bli bortprioriterat. Följen av total frihet skulle troligen bli att en stor grupp av framtidens pensionärer skulle tvingas vända sig till socialtjänsten.   Men grundbehov är en sak. Det är mindre självklart att staten, och än mindre någon annan, ska tvinga medborgarna att spara utöver de grundläggande behoven. Visserligen kan man utgå ifrån att de flesta, med facit i hand, inte skulle vilja gå ned alltför kraftigt i inkomst vid pensioneringen – men tvångssparandet blir allt mindre legitimt ju längre från den grundläggande nivån vi rör oss.   Redan det allmänna pensionssparandet innebär en inbetalning i relation till inkomsten – 18,5 procent av lönen. Till detta skall läggas inbetalningarna till tjänstepensionen som för stora grupper uppgår till 4,5 procent av lönen. Sammantaget rör det sig alltså om 23 procent av lönen, vilket också innebär att den som tjänat mer får ut mer i pension.   För dem med riktigt höga inkomster är detta tvångssparande tämligen absurt. Den allmänna pensionen täcker bara årsinkomster upp till 7,5 basbelopp (390 750 kronor 2011). För den som tjänar mer än så är pensionsavgiften i praktiken en skatt på det överskjutande beloppet. En vanlig regel i de avtalsbaserade pensionerna är dock att höginkomsttagare – vilket i det här fallet innefattar ganska många – betalar hela 30 procent av sin lön på inkomster över 7,5 basbelopp till tjänstepension, för att den totala pensionen ska bli i paritet även med dessa högre löner.   Vi menar att det är bakvänt att människor med relativt höga löner tvingas att spara 30 procent av sin lön över en viss nivå, när den annars rådande nivån är 23 procent. Det rimliga vore snarare att de med högre lön inte behöver – om de inte väljer det – spara lika stor andel av inkomsten som andra. Vi föreslår att tjänstepensionen istället delas upp i en obligatorisk del, och en frivillig del där individen själv får välja nivå.   Det obligatoriska tjänstepensionssparandet bör vara strikt reglerat och mindre omfattande än i nuvarande system. Den enskilde ska inte heller som idag kunna spekulera bort sin tjänstepension på riskabla placeringar – en helt ologisk blandning av frihet och tvång. Den enskilde ska inte heller som idag kunna göra sig av med hela tjänstepensionen på några få år – ett likaledes märkligt förhållande.   Vi fastslår inga exakta procentsatser, men det vore exempelvis rimligt att inbetalningsgraden sänks från 30 till 20 procent på inkomster över 7,5 basbelopp. Det är inte vår mening att människor ska spara mindre till sin pension. Graden av tvång bör dock inte vara större än nödvändigt. Utöver det obligatoriska pensionssparandet bör det finnas ett frivilligt pensionssparande som skattemässigt behandlas på samma sätt som det obligatoriska pensionssparandet. Det kan till exempel utformas så att det krävs ett aktivt val för att välja bort det. Att svenska arbetsgivare och fackförbund tillsammans satt sig att bestämma över hur välmående svenskar i karriären spenderar sina pengar över livscykeln är ett obegripligt system.  

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *