Den holländska pensionsöverenskommelsen

Den holländska pensionsöverenskommelsen

Arbetsgivare- och arbetstagareorganisationerna har tillsammans med de holländska regeringen beslutat att revidera nuvarande pensionsordning genom en nationell pensionsuppgörelse som omfattar hela arbetsmarknaden. Den nya överenskommelsen avvaktar nu ändringar i lagstiftningen, har utsatts för en allt skarpare kritik (från även de som varit med och träffat uppgörelsen) och vi kan därför förvänta modifieringar i processen.

År 2020 höjs den allmänna pensionsåldern från 65 to 66. Därefter sker en prövning vart femte år om ytterligare höjning av pensionsåldern bedöms nödvändig. Systemet har en inbyggd flexibilitet och förutsätter löpande anpassning till förändrade förhållanden.

I motsats till det gällande regelverket – som baseras på nominellt bestämda pensionsförmåner utan löfte om värdesäkring eller följsamhet till löneutvecklingen – kan de nya pensionsutfästelserna avtalas i reala termer.

Avsättningen till pension/premierna har ett tak. Framtida underskott, som beror av finansiella eller aktuariella händelser leder inte med automatik till ytterligare avsättningar/premier för att kompensera underskottet. Om tillskott bedöms nödvändiga får beslut om sådana träffas efter förhandling mellan arbetsgivare och arbetstagare.

De nya pensionsutfästelserna blir mjukare i meningen att pensionsrättigheter och pensionsförmåner kommer att knytas till och samvariera med förändringen i medellivslängd och värdet av pensionstillgångarna. Förmånsbestämd pension övergår till att bli ambitionsbestämd – ”defined ambition”.

Systemet är slutet vilket innebär att det för var situation har i förväg beslutats vilken åtgärd som skall vidtas. För varje förändrad situation är ansvaret fastställt, dvs vem av parterna som kommer att ta kostnaden eller får åtnjuta förmånen.

Det nya systemet avses vara mer men inte helt slutet. Ett helt slutet system innebär att underskott och överskott allokeras på planmedlemmarna utan tillämpning av någon utjämning eller fördröjning av över-/underskott. I ett helt slutet system kommer nya medelmmar att anslutas till en plan som har vare sig över- eller underskott.

Sist men inte minst. Marknadsvärderade pensionsskulder (mark to market) har ersatts av avtalade diskonteringsräntor baserade på aktsamma antaganden om framtid avkastning på en verklig portföljd.

Skälen för förändringarna är klara och omedelbara.                                                                             Långlevnaden har ökat anmärkningsvärt. Den återstående livslängden för en man som pensionerades på 50-talet var 14 år – idag har den ökat till 23 år. Det anses allmänt att den arbetande befolkningen inte har råd med kostnadsökningen och att en ökning av risken i placeringarna inte kan lösa problemet. För att klara en hållbar relation mellan medborgare i arbete och medborgare i pension måste pensionsåldern höjas.

Ett annat skäl rör systemets mognad. Antag en standardavvikelse i tillväxten av en typisk pensionsfond uppgår till 10 %, innebärande att, med 2,5 % probabilitet, den fonderade andelen av pensionsförpliktelserna kan falla med 20 % ett enskilt år. En sådan händelse genererar till uppskattningsvis värdenedgång om €160mdr. De samlade lönerna uppgår till omkring €250mdr. En händelse med en sannolikhet om 2,5 % orsakar så stora värdeförluster att det inte är realistiskt att söka bota effekten med ytterligare tillskott. Extra premier fungerar ej längre som botemedel mot finansiella chocker när pensionsförmögenheterna vuxit sig stora.

Det nuvarande systemet är för det tredje baserat på nominella garantier med ambitionen att ge index. Förhållandet sätter ansvariga i ett besvärligt dilemma. Å ena sidan föranleder de nominella garantierna till att placera i fastförräntande underlag med lång duration. Å andra sidan kommer den långa positionen, om inflationen stiger och därmed räntorna, att äventyra fondens värdeutveckling och därmed förmåga att ge indexerade pensioner. Den nominella garantin kan orsaka skada på pensionsförmögenheten, särskilt i tider av stigande inflation. Den kan t om visa sig ödesdiger för hela  pensionsordningen. Den nya pensionsöverenskommelsen eliminerar problematiken.

För det fjärde. I nuvarande system är pensionsfonderna i stor utsträckning pro-cykliska aktörer, de tvingas fatta suboptimala beslut till följd av de utfästa garantierna. Om solvensen faller finns mindre utrymme för risk i investeringarna. Det betyder att fonden säljer aktier när de står lågt i värde eller förlängs durationen i penningmarknadsinstrument när direktiavkastningen är låg. Detta kan naturligtvis skada målsättningarna med pensionsordningen och skapar volatilitet på kapitalmarknaderna.

Litteratur på området visar att tillgångsslagen aktier, fast egendom och råvaror utgör ett begränsat inflationsskydd i det korta perspektivet men att de i det långa perspektivet hedgar inflationsrisken väl. I de nya pensionsöverenskommelserna kan pensionsförvaltarna, vilka förvaltar medel med en duration om 15 till 20 år, utnyttja de olika tillgångsslagen på ett bättre sätt.

Det finns alltså många och goda skäl till nyordningen men också områden som kan utvecklas.

Kommer anställda förstå att det nya systemet inte erbjuder garantier och att pensionsrättigheterna rör sig parallellt med pensionsförmögenheterna och att förmånerna kommer att variera med förändringen i genomsnittlig levnad. Att kommunicera förändringarna och innehållet i pensionsöverenskommelsen på ett begripligt sätt är en utmaning. Både kostnader och risker är svårkontrollerbara och förhållandet kommer att påverka de till vilken risken allokerats. Det nya systemet har presenterats som positivt för alla deltagare, att risken omfördelats framgår inte – kommunikationen bör klarare ange att risken ökat för anställda om finansmarknadernas volatilitet ökar eller om den antagna avkastningen uteblir av annat skäl eller antaganden om lång levnad inte håller streck.

Behövs buffertmedel i pensionsförvaltningarna eller bör över- respektive underskott fördelas så snart de uppkommer? Åren 2001 – 2002 föll konsolideringen från 150 till 100 % och i närtid pga krisen i de finansiella marknaderna från 140 till runt 90 %. Om verksamheterna skulle ha startat utan buffert under 90-talet skulle effekterna av nedgången på kapitalmarknaderna blivit förödande. Överskotten absorberar bubblor. Överskotten bör placeras med hög ris att tjäna som buffertar istället för att omedelbart omvandlas till pensionsförpliktelser. Beteendevetnskapen stöder synsättet. Den säger att smärtan över att överskott inte omvandlas till pension är hälften jämfört när underskott tillåts reducera pensionerna.

Sist men inte minst, är det ansvarsfullt att träffa avtal grundad på en fixerad fast diskonteringsränta? En fixerad ränta kan orsaka intergenerationella problem i det att de som fått sin pensionsrätt fastställd efter en hög ränta kommer att uppbära förmåner i ett lågränteläge som kanske inte motsvaras av pensionstillgångarnas avkastning och de vars pensionsrätt avtalats med grund i en låg ränta kan komma att de facto subventionera sin arbetskamrat.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *