Vad kommer att hända med tjänstepensionsbeskattningen?

Ambitionen från svenska politiker oavsett blocktillhörighet är att se till att anställda kvarstår på arbetsmarknaden efter 65 års ålder. Den ökande andelen pensionärer och den ökade medellivslängden frestar på samhällsekonomin. Varje extra pensionsdag kostar staten 1 miljard kronor, det finns stora inbesparingar att göra på att försöka flytta pensionsåldern uppåt.

Dåvarande finansministern Bosse Ringholm ansåg att avdragsrätten för tjänstepensioner föranledde och subventionerade tidiga utträden från arbetsmarknaden och tillsatte därför den sk palmerlundska utredningen som skulle se över bl a avdragsrätten.

Ringholm hade sannolikt fel om avdragsreglernas samband med tidigare pensioneringar. Ett eländessamband säger att de alltför många som önskar gå i tidig pension som regel har svårt att finna en villig finansiär under det att de få som finner en villig finansiär som regel inte vill gå i pension utan fortsätter att vara produktiva i skiftande skepnader. Vad som orsakade en mängd tidiga pensioneringar på framförallt 90-talet var lagen om anställningsskydd (LAS) och stora ägarlösa överskott i pensionsbolagen. Försäkringsbolaget SPP (nu Alecta) tyngdes av överskott om uppemot 150 miljarder och parterna som representerade bolagets ägare – SAF och PTK – kunde inte enas om vem som hade rätt till pengarna. Den salomoniska lösningen blev att arbetsgivare som valde att pensionera sina äldre anställda fick kostnaden betald av Alecta, plus en lika stor dusör därutöver till den egna rörelsen. Det blev plötsligt inte bara billigt utan även direkt lönsamt att göra sig av med äldre arbetskraft. Dessa erbjöds pension på mycket fördelaktiga villkor i utbyte mot att arbetsgivaren fick behålla yngre arbetskraft som annars skulle fått lämna enligt LAS-principen; först in – sist ut! Som mest fick 40 000 tjänstemän i produktiv ålder betalt för att inte arbeta.

I valrörelsen 2006 lade Per Nuder plötsligt ned utredningen. Från utredningen hade läckt att man ämnade föreslå ett avdragstak om 25 % av utgiven lön. Samtidigt pågick förhandlingarna om ett nytt kollektivavtal för privattjänstemännens pensionsplan ITP. Parterna stod i begrepp att avtala om en pensionsavsättning upp till 30 %, självklart under förutsättning om avdragsrätt – TCO lät Nuder förstå att om utredningen fick fortsätta skulle frågan komma in i valrörelsen, ett argument som bet genast och effektivt. Därefter har avdragsreglerna levt ostörda men det finns tecken på att pensionsbeskattningen kommer att aktualiseras igen.

Svenska skattebaser flyttar söderut i takt närmst med temperaturökningen. Skattebasen för pensioner i pelare II (arbetsmarknadens avtalspensioner) uppgår enligt uppgift till dryga 2000 miljarder kronor. Det latenta skatteanspråket kan utan krav på exakthet uppskattas till mellan 600 och 900 miljarder kronor, en gigantisk skattekälla som blivit alltmer rörlig. Sverige medger avdrag för tjänstepensionskostnader inom vissa ramar. Större delen av kostnaden för en svensk kollektivavtalspension är avdragsgill för arbetsgivaren (dock förslår ibland inte avdragsramarna till pensionskostnader för framförallt tjänstemän med real löneutveckling som är anslutna till ITP-planens avdelning 2). Utfallande pension skall så småningom beskattas. Avdragsgilla fonderade pensioner innebär en fiskal nettovinst under förutsättning att avkastningen i pensionsförvaltningarna är real. Systemet förutsätter också att avdrag och beskattning går att koppla. Bryts sambandet uppkommer en fiskal nettokostnad.

I den senaste valrörelsens slutskede flaggade TCO:s ordförande Sture Nordh upp frågan om avdragsrätten. Under våren hade ESO lämnat en rapport som behandlade och ifrågasatte avdragsrätten för pensioner. Nordh efterlyste besked från politikerna, men fick inga. Svenskt Näringsliv taktiserade frågan; ett avdragsförbud skulle onekligen öppna för omförhandling av dyra pensionsavtal (ITP ger pensionspremier upp till 30 % av lönen, en internationellt mycket hög avsättning), samtidigt ställa krav på näringslivet att anpassa verksamheten till en ökad andel äldre deltidsanställda. Frågan är om ESO-rapporten är mer än en akademisk övning? Signalerar den en omprövning av ett regelverk, visserligen etablerat i övriga Europa och förordat av EU genom IORP-direktivet, som riskerar bli kontraproduktivt visavi svenska politiska ambitioner?!?

En inskränkning eller eliminering av rätten till avdrag för tjänstepensionskostnader skulle ha stor inverkan på arbetsmarknad, statsbudget, utlandsbosättningar mm. Anders Borg har visat intresse för saken, dock utan att ange politisk vilja eller färdriktning. Det är dock svårt att värja sig för tanken att förändringar förestår och att de kommer att syfta till att skjuta upp pensionsåldern. Effekten blir att generationen som nu är i arbete dels skall finansiera den föregående generationens mycket fördelaktiga pensionsvillkor, dels godta egna pensionsvillkor som är väsentligen ogynnsammare. Just när det gäller pensioner brukar tricket fungera, sannolikt därför att gemene man inte ser pensionen som ett problem förrän pensionsåldern närmar sig och då är det som regel för sent!

Per Andelius

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *